Min förebild

Igår fick jag höra att; så länge jag pratar men min mamma i tel ofta, och ratar med henne om problem, så kommer jag inte få nån kille... Jag valde att inte lyssna på det, om jag har ngt jag undrar över och vill ha råd, väljer jag någon med livserfarenhet som jag tycker är klok -> mamma så klart, det är väll inte så himla konstigt. Det är inte så att jag inte har klippt naveksträngen eller så, men det är väll inte så konstigt att sakna ngt man bott ihop med i 23 år.

Sen sa jag till den här personen att jag märkte att folk pratade, eller raggade på mig mer, precis när jag flyttade hemifrån, och att jag trodde det berodde på att jag har tagit ett stort steg i livet- börjat plugga och flyttat hemifrån. Men han menade att det berodde på att jag inte mådde så jätte bra då eftersom mina föräldrar just skiljt sig. Visserligen mådde jag väll inte bra av det, men jag ökade självförtroendet när jag insåg vad jag vill bli (när jag blir stor hehe) och att jag tog ett steg in i vuxenlivet genom flytten.

Att hela tiden verka sårbar när man är ute på krgen och träffar killar verkar lite patetiskt- typ, Hej! Jag vill ha jätte mycket uppmörksamhet för jag e lite och ledsen. Nej, det köper jag inte!

Vad säger ni?